Rektangulära läkarur: historia och Söner-renässansen

I början av 1900-talet behövde sjukvårdspersonal en klocka som kunde mäta en patients puls exakt utan att visarna skymde avläsningen. Den vanliga urtavlan med ett enda register skapade ett problem: medan man räknade slagen passerade sekundvisaren minutvisaren och skymde avläsningen. Lösningen var en urtavla med två register, där timmar och minuter visades i den övre delen av urtavlan, i en egen tydligt avgränsad zon, och den separata lilla sekundtavlan låg i en helt fristående nedre del. De två visningarna överlappade aldrig. Att mäta pulsen blev en fråga om att följa det ena registret och samtidigt läsa av det andra.

Det rektangulära boetten var det naturliga formatet för den här layouten. En rund boett har lika mycket utrymme åt alla håll från mitten. En rektangel har en naturlig vertikal axel som delar in urtavlan i två tydligt åtskilda zoner: en övre och en nedre. Formen löste det designproblem som den medicinska användningen krävde. Därför blev läkarens klocka rektangulär, inte av estetiska skäl utan för att det var den tekniskt rätta lösningen.

Fickur var fortfarande standard för de flesta yrkesverksamma under 1900-talets första decennier, men för att mäta pulsen behövde man ta upp klockan ur fickan och hålla den separat. Ett armbandsur tog bort det steget. Det rektangulära armbandsuret med urtavla med två register var det första specialbyggda tidtagningsinstrumentet för kliniskt bruk som samtidigt höll läkarens händer fria och gjorde mätningen exakt.

Pulsmätarskalan förde läkarens klocka ännu längre in i den kliniska vardagen. Den var tryckt längs urtavlans ytterkant och gjorde det möjligt för läkaren att räkna ett bestämt antal hjärtslag och läsa av pulsen direkt på skalan, utan att behöva räkna ut resultatet genom att multiplicera antalet slag under 15 sekunder med fyra. Läkaren räknade 30 slag och läste av motsvarande puls; klockan gjorde beräkningen.

Longines, Omega och Girard-Perregaux var bland de första tillverkarna att tillverka pulsmätarklockor i kommersiell skala. Deras modeller förenade den precision som krävdes för medicinskt bruk med den kvalitet som förväntades av ett professionellt instrument. Det här var inga lågprisaccessoarer. En läkare som bar en pulsmätarklocka på 1920- och 1930-talen bar ett precisionsinstrument som speglade både den kliniska standarden och den professionella statusen.

Art déco-rörelsen påverkade hur dessa klockor såg ut. Samma period som gav oss pulsmätarklockan gav oss också Cartier Tank och JLC Reverso. Geometrisk precision, rena urtavlor, tydliga siffror och gediget boetthantverk var epokens estetiska ideal, och de stämde perfekt överens med kraven på ett medicinskt instrument: läsbarhet, tydlighet och avsaknad av utsmyckningar som kunde distrahera från funktionen.

År 1928 lanserade Rolex Prince, och läkarurens utformning nådde sitt fulländade uttryck. Prince var rektangulär, med art déco-proportioner i varje detalj, och hade den dubbla registertavlan i sin mest genomarbetade form. Timmar och minuter i det övre registret. En tydligt avgränsad liten sekundtavla nedanför. De två zonerna skildes åt av en horisontell linje som gjorde funktionsskillnaden tydlig. Boetten drevs av rektangulära Aegler-urverk med en gångreserv på över två dagar för sin tid.

Al Capone bar Prince-klockan. Liam Neeson bar en som Oskar Schindler i Schindlers list. Dessa kopplingar vittnar om att Prince var en klocka för människor som förstod att precision och elegans kunde samexistera i samma föremål. Rolex lade ned Prince i början av 1950-talet när den rektangulära formen förlorade sin popularitet. År 2005 återupplivade de den en kort tid som Cellini Prince. Ingen av produktionsserierna nådde upp till Tanks eller Reversos kulturella livslängd, vilket är anledningen till att Prince fortfarande är en av de tekniskt mest framstående och undervärderade klockorna i Rolex-katalogen.